Life à la Nisrin

Vet ni vad? Enligt några fåglar som viskade i mitt öra, så blir det snökaos imorgon. Vad sägs om det?
Själv är jag sjukt deprimerad. Det värsta jag vet är vinter, snö och kyla!
Men ska jag berätta en hemlis för er, mina vänner? :)
Det finns faktiskt en sak som ni skulle kunna göra för mig, för att göra mig glad igen ;)
En resa till ett varmt ställe skulle sitta fint just nu. Om ni nu skulle råka ha några tusen över, varför inte bjuda mig på en sån (a)? För asså, det är jag väl ändå värd? Jag menar, jag förser er ju med roliga och lärorika inlägg varje dag. Så det borde vara det MINSTA ni kunde göra. Tycker ni inte? ;)

PUSS OCH KÄRLEK!



Mexiko hade jag ALDRIG bangat på.

Har du någonsin varit kär? Så kär att du känt att du skulle kunnat göra vad som helst för personen i fråga? Nu syftar jag inte på att till exempel dö för personen, för att om man ärligt talat skulle kunna tänka sig att dö för en tjej/kille är man knäpp. Då är man helt jävla puckad!
Nej, utan nu syftar jag mer på lite vardagliga ting, som att ringa till honom/henne mitt i natten.
Klockan 3 på natten får du plötsligt ett sms som säger: "Ring mig snälla. Det är viktigt!". Du ringer och får sen höra att det inte är något speciellt, men istället för att lägga på fortsätter du att prata. Du fortsätter att prata även fast du alldeles nyss legat i den djupaste sömnen och nu är nyvaken. Du fortsätter att prata för att det bästa du vet är att få höra hans eller hennes röst och för att du VILL prata.
Du går ibland och kollar din telefon var femte sekund med hopp om att du skall ha missat något. Ett sms eller ett samtal.
När du sedan upptäcker att ingen förändring skett, blir du besviken. Egentligen vill du ingenting annat än att ringa, ringa och få höra rösten som du gillar allra mest. Men du påminner dig om och om igen om att killar/tjejer inte gillar när man hundar och hindrar därför dig själv. När du istället hör telefonen ringa en timme senare skiner du upp och skyndar dig till den. Du ser till din förtjusning att det är han/hon! Du lyfter telefonen och gör allt för att inte låta din upprymdhet höras.
"Hallå", svarar du.
"Hej baby :) Förlåt för att jag inte har hört av mig. Jag har inte haft möjlighet, har varit med familjen hela dagen.
Vi har hälsat på några vänner, fett tråkigt. Satt bara och tänkte på dig och hur mycket jag ville ringa =/ Hur mår du och hur har din dag varit?" får du till svar.
Du har nu världens största leende och din dag har plötsligt blivit räddad! Du känner att en konstig känsla börjar spridas
i hela kroppen, en känsla som du förknippar med lycka.
Några timmar går, och du tänker konstant: "undra vad han/hon gör nu.. är han/hon hemma? är han/hon själv? tänker han/hon på mig?". Till slut beslutar du dig för att ringa, eftersom att det inte var du som ringde sist. Det är nu ganska sent på kvällen och du ligger i din säng. Ni snackar, men du försöker att prata så tyst som möjligt. Du pratar så tyst som möjligt för att du är rädd för att dina föräldrar ska komma på dig då det är skola imorgon.
Till slut bestämmer ni er för att avsluta samtalet, men ni kan inte bestämma vem av er som ska lägga på luren. Du säger, "lägg på du" medan han/hon säger: "Nej! Lägg på du". Till slut kommer ni överens om att ni ska lägga på samtidigt efter att ha räknat till tre. Ni lägger på och cirka två minuter senare får du ett sms, "godnatt min prinsessa/prins. Sov gott! Ringer dig imorgon. Puss (k)". Efter att ha legat och funderat i några minuter somnar du med ett leende på läpparna.
Varje dag ser i stort sett likadana ut. Ni träffas om varven, pratar i telefon, snackar på msn och skickar sms. TILLS.....
det en dag bara tar slut. Någonting händer och allt bara tar slut. Allt det fina är plötsligt över. Det som en gång var en lycka blir till en olycka. Du spenderar dagarna till att gråta i smyg och tänker: "Varför?".
Du insåg inte det då, men det som du trodde var SÅ rätt visade sig egentligen vara SÅ fel. Det kanske var rätt för stunden, men det som är rätt för stunden behöver inte vara rätt för alltid. Jag tror ändå att allting händer av en anledning. Det var "meant to be". Man brukar ju säga att allt som har en början också brukar ha ett slut. Låter ganska logiskt tycker jag......

Det finns tre typer av kärlek....
Kärlek
Stor Kärlek
Mäktig Kärlek

Kärlek kommer man över efter 2 månader.
En stor kärlek kommer man över efter 2 år.
Mäktig kärlek förändrar ditt liv.

När mäktig kärlek avvisas, dör något inuti en man.
Så allt han kan göra är att fly.
Till en plats där han kan träffa någon annan att älska.
Kärleken till denna kommer aldrig att vara som kärleken till den första.
För ingen bok är sig lik.
När han väl har avslutat den första boken så är den avslutad.
Det är föralltid över, borta och dött.
Det är krossat, slaget och begravt.
Den är förlorad för alltid i havet.

Men tänk på att där eld funnits, finns aska kvar.

Efter klagomål från Redis har jag tagit bort grejen där jag måste acceptera kommentarer innan de publiceras.
Så nu kan ni kommentera fritt, my folks ;)

Vi brukar prata om någonting som kallas för den "topografiska modellen" i skolan som redogör för människans psyke och medvetenhet. Den topografiska modellen är indelad i tre skikt, det undermedvetna, det förmedvetna och det medvetna, som skiljer tankar och önskningar åt, vilket skapar konflikter som måste lösas.
De tankar som tillhör det undermedvetna kan ibland liknas vid stora stenar. Stenar som man bär runt på i en tung säck. Förr eller senare måste man rensa säcken när det till slut blir FÖR tungt. Plocka upp stenarna, även fast de kanske ligger jävligt långt ner, för att göra det hela lite lättare. För ingen vill väl gå runt och bära på en tung säck hela tiden?
Det är trots allt det många, och även jag, gör. Vi gör det även fast vi inte borde behöva göra det. Vi gör det för att vi helt enkelt inte ORKAR rensa upp, i alla fall inte för tillfället. Då de här stenarna är jävligt tunga tror vi att vi inte orkar lyfta upp sten efter sten ur säcken, men vi inser inte att det är tyngre att bära alla tillsammans. Anledningen till att vi fortsätter att göra det, är för att det är vad vi alltid har gjort. Det har på något sätt blivit en vana, och därför fortsätter vi att bära på den där satans säcken. Vi lurar oss själva att vi är starkare än vad vi är och ber därför inte om hjälp från någon, när det i själva verket tär på oss som fan. Vi vill inte inse att vi inte är så starka som vi tror att vi är. 
Men ni vet när någonting plötsligt händer, någonting som får en att inse något som man egentligen vetat om hela tiden, men som man inte velat inse. Det är då man faktiskt förstår att man hade en viss sten i säcken som man verkligen borde ha lyft upp för hur längesen som helst. En sten som man vet har funnits där förut men som man inte trodde låg kvar, för att man fått för sig att man redan lyft bort den. Frågan är bara hur? Hur lyfter man upp en sten som är så tung att man inte vet om man kommer att orka bära eller tappa den? Och som man dessutom inte vet vad man ska göra av med efteråt? Om jag visste svaret hade min sten, och alla andra stenar också för den delen, varit borta vid det här laget.
Saken är den att jag kände på just den här specifika stenen för längesen, det här var inte första gången.
Det är bara det att jag då SJÄLV valde att inte lyfta upp den, och då får jag faktiskt skylla mig själv. Saker löser sig inte bara sådär. Jag borde ha förstått det, men jag var blindögd. Jag var jävligt blindögd!
När jag istället fick det uppkastat i ansiktet idag, då vart jag paff! Jag hade förskjutit det jävligt länge, men det visade
sig att det fortfarande fanns kvar där. Undangömt.
Jag har kommit till insikt nu och fått det klart för mig en gång för alla. Och det är jag glad för.........

Mina vänner, jag har en sak jag måste berätta för er...
Det är nämligen så att jag har fört er bakom ljuset en längre tid. Det finns något jag inte har berättat, som har gått och tyngt mig ett tag nu. Jag har beslutat mig för att träda fram nu..... JAG HAR VARIT GIFT!
Jag vet, det kommer som en chock. Detta är något jag länge har velat berätta, men jag har inte riktigt vågat...
Jag är numera skild. Skilde mig efter ett års äktenskap. Jag klarade helt enkelt inte av livet som hemmafru, kände att det inte riktigt var mitt kall. Det var tufft!
Men nu är jag tillbaks, starkare än någonsin......

Gör såhär
1. ta fram din mobil
2. bläddra igenom din inkorg
3. stanna när du räknat till tio och skriv första meningen i smset
4. gör likadant på varje fråga


1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
"Hahahaha jätte bra."
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
"Pallar inte jag e helt inne i twilight å Edward Cullen <3 xD haha"
3. Vad är de första du säger när din kompis blir påkörd av en buss?
 "Hahahahahaha skön du e :P vad sa läraren?"
4. Vilket sms blev du mest berörd av?
"Jag skulle vilja åka till london på ett lov"
5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
"Men jag vet inte. Kan du skriva på sms då? Asså verkligen nisrin, ska du tro på en fucking snorunge före än mig? Hur många gånger ska jag säga jag säga det här, jag har inte suttit och drivit med dig med någon jävla snorunge!"
6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
"Nisrin, messa inte honom mer! Svara inte, även om han bombar!"
7. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
"Inte mycket. Jag frågade om han var upptagen på söndag"
8. Vad vill du höra mest av allt?
"Hahaha aboow, sjukt, vet du vad jag drömde?"
9. Vad skulle du säga om du fick mvg i alla ämnen?
"jag e i farsta med en kompis hos några brudar. kan du ringa mig nu?"
10. Din romantiska replik
"a fan, de klart. jag e speciell du vet ;)"
11. Vad skulle du säg om du blev bestulen?
"jag saknar dig."

Alå främlingar! (Eller nej, vadå främlingar?!?! jag känner ju faktiskt till vissa som brukar kika in här...)
Jag tänkte ta och berätta om när jag var på väg hem igår, på tåget (haha jag vet, allt händer på tåget).
Jag har suttit och snackat med Osman tills det plötsligt händer....
.......en hel jävla FÖRBEREDELSEKLASS stiger in i vagnen.
De är så överdrivet högljudda att jag fastnar totalt. Osman som babblar på, märker att jag inte hänger med i samtalet och kollar bak. Vi möts av samma syn, ett gäng sjabbiga nyimporter. 
Osman går så småningom av och jag sitter där ensam.
Tåget är helt proppfullt och jag känner mig lite obekväm. Jag har ingen tidning till hands, och inte heller någon mp3.
Det slutar istället med att jag sitter där och iakttar dem vilket är just det jag inte vill göra. Jag synar dem. Jag bokstavligen synar dem från topp till tå, lite diskret sådära. Jag vet inte, jag har personligen alltid tyckt att jag varit bra på att läsa av folk. Så medan jag sitter där, analyserar jag en av tjejernas beteende. Det är så uppenbart att hon är lite "förtjust" i en av killarna, en kille som tydligen heter Mohammed (jag med mina öron). Hon klänger efter honom och försöker få hans uppmärksamhet hela tiden. Den här Mohammed, som visar sig vara en skitstövel, börjar svära åt den här stackars tjejen. Han säger massa saker som "Vad vill du?!?!" "Stick" "Sug min kuk" "Sug min röv".
Jag menar, vem fan säger sug min röv? Det skriker ju IMPORT om det hela. I alla fall, vet ni vad tjejen gör? Istället för att fucka ur (vilket jag hade gjort. gillar inte killar, eller folk i allmänhet, som leker balla), håller hon på ännu mer! Jag vet inte, jag brukar snacka om toffel-killar, men det här var en toffel-tjej till MAX! Jag sitter där och väntar på en reaktion från henne, MEN HON REAGERAR INTE!
Tåget är helt jävla fullt och jag börjar skämmas över hela situationen. Även fast jag inte är inblandad.
Mest skäms jag för killen, han sitter där och svär på den fulaste svenskan och vet förmodligen inte ens vad han säger.
Det roliga är att, medan jag sitter där och analyserar, märker jag att killen också är lite intresserad. För så fort tjejen vänder ryggen, försöker han få HENNES uppmärksamhet. Det är nästan som en katt och mus lek - ganska sött men tragiskt på samma gång.

Lite längre bort, bredvid mig, sitter en annan kille från klassen. Väldigt stor och förmodligen från Irak.
Jag har inte lagt märke till honom så mycket, då han bara suttit tyst och snällt bredvid mig och inte sagt ett ord.
Jag förstår först inte att han är från samma klass, förrän tjejen kommer och sätter sig framför honom. De börjar snacka och jag ser så klart och tydligt att den här Mohammed börjar koka av svartsjuka. Eftersom att jag är tjej själv, vet jag hur tjejer funkar. Den här tjejen går ju bara dit för att göra honom svartsjuk, inget annat. Det märks på långt håll. Och det roligaste av allt är att hon lyckas!!! Så sjukt kul.
Medan jag sitter bredvid de två känner jag en stank komma som en vind. Jag funderar på vad det kan vara, då jag snabbt inser; KILLEN HAR MUNLUKT!!!!!!
Sitter där och håller på att dö tills jag till slut hör "Vårby Gård" genom högtalarna. Det är min tur att gå av!
Äntligen tänker jag och reser mig upp......

Som jag nämnt många gånger förut, lyssnar jag mycket på hiphop. Inte vilken hiphop som helst, utan mer djup hiphop. Talib Kweli, Lupe Fiasco, Common och Nas främst.

Men, detta inlägg ska inte handla om den sortens hiphop. Istället ska den handla om den svenska gruppen Advance Patrol som jag lyssnade mycket på när jag var yngre.
Jag vet inte om ni har hört talas om dem, då de är sjukt underskattade. De tillhör i alla fall mina favoriter, och jag beundrar dem som fan!
Gruppen bestod från början av Gonza, Juan, Rodde och Chafic. Året är 2002 och de är precis på väg att få skivkontrakt då det plötsligt händer något tragiskt. Gruppens ledare, Chafic, tar självmord en kväll i april genom att hoppa framför ett tåg.
De andra tvingas därefter att fortsätta kämpa för drömmen om skivkontrakt samtidigt som de bär på stor sorg och förtvivlan.
Chafic hade också en fru vid namn Carla, som är mor till hans två barn. Nicole och Chafica. Carla var fortfarande gravid med Chafica när han gick bort, och Chafic fick därför aldrig se sin andra dotter.
Det gjordes en dokumentär år 2004 vid namn Gå Loss, som handlar om tiden efter självmordet och om hur människorna kring Chafic kämpar på med sina liv. Killarna i gruppen får sitt skivkontrakt och släpper därefter sin första skiva som blir till en stor framgång. Skivan handlar mycket om att hylla Chafic, och musiken blir som en läkningsprocess.
Carla berättar om sorgen och ilskan över att Chafic lämnat henne ensam med två barn. Varje dag blir till en kamp, men hon håller sig stark. Stark för att hon måste för sina två barn.....

Jag vet inte, jag har stor respekt för Advance Patrol, för att de har kämpat för att komma dit de är idag.
Se filmen, Gå Loss. Den är sjukt bra men tragisk på samma gång. Klart sevärd!

Har ingen motivation att blogga längre. Har bloggtorka!
Vet att det märks, då bloggen inte är som den brukade vara.
Lite svårt det här att hitta ämnen att skriva om, det händer inte så mycket för tillfället asså......

jag SKA klara det här!

I am strong, I am invincible. I am Woman!

FOLKS! I'm back. Laptopen är fortfarande trasig, men har fått en ny stationär. Riktigt high-tec är den, men jag antar att jag lär mig...

därför uppdateras inte bloggen

Vaknade för en halvtimme sen (5:50) av att jag hade en sån smärta i magen. Utan att överdriva.
Smärtan sitter på magens högra del, och det första som came to mind var blindtarmsinflammation.
Känns inte som mensvärk så det är lite skumt. Ska försöka gå och lägga mig igen, men det är bara det gör riktigt jävla ont, så det är lite svårt att sova nu.

Idag på väg till skolan sitter jag med Nakka på tåget. Ett gammalt tåg.
"Vad har det med saken att göra, att det var ett gammalt tåg" tänker ni säkert nu.
Men det jag vill komma till är att man på de gamla tågen kan snacka i en högtalare. Hur ofta hör man inte en import till chaufför säga "slossen"? Detta är något som förekommer relativt sällan (om alls?) i de nya tågen.
I alla fall, när vi kommit till kanske sätra? *vild gissning* hör vi (eller åtminstonde jag, för nakka såg ut att vara helt inne i tidningen) chauffören (som i detta fall INTE var import) säga att det är tvärstopp på den gröna linjen. Jag får lite panik då jag glömt att vi nu åker den blåa linjen och inte den gröna som vi brukade när vi gick i Odenplan. Det är nämligen så att jag verkligen HATAR ersättningsbussar då det alltid är överfullt. Man får stå och trängas med massa illaluktande människor som inte verkar ha duschat på år och dar. Minns när jag en gång stod tätt intill en man som var längre än mig. Mitt huvud kom ungefär till hans armhåla. Och det värsta av allt är att han står och sträcker armen för att kunna hålla i sig i räcket. Vart tror ni då mitt fejs hamnar? Just vid armhålan, och I'm telling you.... DET LUKTADE BAJS! Höll på att svimma eftersom att jag höll andan nästan hela vägen. Vissa människor har aldrig hört talas om deo säger jag bara.....
Anyway, nog om det.
Jag kommer sedan på att vi åker den blåa linjen och att vi slipper eländet. Lättnad säger jag bara...

så här hade vi sett ut på ersättningsbussen;