Nisrin
Vi brukar prata om någonting som kallas för den "topografiska modellen" i skolan som redogör för människans psyke och medvetenhet. Den topografiska modellen är indelad i tre skikt, det undermedvetna, det förmedvetna och det medvetna, som skiljer tankar och önskningar åt, vilket skapar konflikter som måste lösas.
De tankar som tillhör det undermedvetna kan ibland liknas vid stora stenar. Stenar som man bär runt på i en tung säck. Förr eller senare måste man rensa säcken när det till slut blir FÖR tungt. Plocka upp stenarna, även fast de kanske ligger jävligt långt ner, för att göra det hela lite lättare. För ingen vill väl gå runt och bära på en tung säck hela tiden?
Det är trots allt det många, och även jag, gör. Vi gör det även fast vi inte borde behöva göra det. Vi gör det för att vi helt enkelt inte ORKAR rensa upp, i alla fall inte för tillfället. Då de här stenarna är jävligt tunga tror vi att vi inte orkar lyfta upp sten efter sten ur säcken, men vi inser inte att det är tyngre att bära alla tillsammans. Anledningen till att vi fortsätter att göra det, är för att det är vad vi alltid har gjort. Det har på något sätt blivit en vana, och därför fortsätter vi att bära på den där satans säcken. Vi lurar oss själva att vi är starkare än vad vi är och ber därför inte om hjälp från någon, när det i själva verket tär på oss som fan. Vi vill inte inse att vi inte är så starka som vi tror att vi är.
Men ni vet när någonting plötsligt händer, någonting som får en att inse något som man egentligen vetat om hela tiden, men som man inte velat inse. Det är då man faktiskt förstår att man hade en viss sten i säcken som man verkligen borde ha lyft upp för hur längesen som helst. En sten som man vet har funnits där förut men som man inte trodde låg kvar, för att man fått för sig att man redan lyft bort den. Frågan är bara hur? Hur lyfter man upp en sten som är så tung att man inte vet om man kommer att orka bära eller tappa den? Och som man dessutom inte vet vad man ska göra av med efteråt? Om jag visste svaret hade min sten, och alla andra stenar också för den delen, varit borta vid det här laget.
Saken är den att jag kände på just den här specifika stenen för längesen, det här var inte första gången.
Det är bara det att jag då SJÄLV valde att inte lyfta upp den, och då får jag faktiskt skylla mig själv. Saker löser sig inte bara sådär. Jag borde ha förstått det, men jag var blindögd. Jag var jävligt blindögd!
När jag istället fick det uppkastat i ansiktet idag, då vart jag paff! Jag hade förskjutit det jävligt länge, men det visade
sig att det fortfarande fanns kvar där. Undangömt.
Jag har kommit till insikt nu och fått det klart för mig en gång för alla. Och det är jag glad för.........
De tankar som tillhör det undermedvetna kan ibland liknas vid stora stenar. Stenar som man bär runt på i en tung säck. Förr eller senare måste man rensa säcken när det till slut blir FÖR tungt. Plocka upp stenarna, även fast de kanske ligger jävligt långt ner, för att göra det hela lite lättare. För ingen vill väl gå runt och bära på en tung säck hela tiden?
Det är trots allt det många, och även jag, gör. Vi gör det även fast vi inte borde behöva göra det. Vi gör det för att vi helt enkelt inte ORKAR rensa upp, i alla fall inte för tillfället. Då de här stenarna är jävligt tunga tror vi att vi inte orkar lyfta upp sten efter sten ur säcken, men vi inser inte att det är tyngre att bära alla tillsammans. Anledningen till att vi fortsätter att göra det, är för att det är vad vi alltid har gjort. Det har på något sätt blivit en vana, och därför fortsätter vi att bära på den där satans säcken. Vi lurar oss själva att vi är starkare än vad vi är och ber därför inte om hjälp från någon, när det i själva verket tär på oss som fan. Vi vill inte inse att vi inte är så starka som vi tror att vi är.
Men ni vet när någonting plötsligt händer, någonting som får en att inse något som man egentligen vetat om hela tiden, men som man inte velat inse. Det är då man faktiskt förstår att man hade en viss sten i säcken som man verkligen borde ha lyft upp för hur längesen som helst. En sten som man vet har funnits där förut men som man inte trodde låg kvar, för att man fått för sig att man redan lyft bort den. Frågan är bara hur? Hur lyfter man upp en sten som är så tung att man inte vet om man kommer att orka bära eller tappa den? Och som man dessutom inte vet vad man ska göra av med efteråt? Om jag visste svaret hade min sten, och alla andra stenar också för den delen, varit borta vid det här laget.
Saken är den att jag kände på just den här specifika stenen för längesen, det här var inte första gången.
Det är bara det att jag då SJÄLV valde att inte lyfta upp den, och då får jag faktiskt skylla mig själv. Saker löser sig inte bara sådär. Jag borde ha förstått det, men jag var blindögd. Jag var jävligt blindögd!
När jag istället fick det uppkastat i ansiktet idag, då vart jag paff! Jag hade förskjutit det jävligt länge, men det visade
sig att det fortfarande fanns kvar där. Undangömt.
Jag har kommit till insikt nu och fått det klart för mig en gång för alla. Och det är jag glad för.........
Kommentarer
Trackback
