Life à la Nisrin

Varför? VARFÖR måste det alltid hända mig?
Det är nämligen så att jag ALLTID råkar ut för konstigheter antingen på väg hem eller till skolan.
Vad tror ni hände idag? JAG STÖTER PÅ EN GAMMAL LÄRARE JAG HADE I LÅGSTADIET :|
Det värsta med den här läraren är att hon har en tendens att stå och babbla på i flera timmar (okej, nu överdriver jag. men minst en kvart, och nu överdriver jag inte för fem öre)
Ibland önskar jag bara att jag hade övernaturliga krafter och kunde styra folk, idag var en av dom dagarna jag då jag önskade det, riktigt mycket. Ville bara stänga av fröken GUN-BRITT(fitt).
Jag var nämligen sjukt trött efter att ha varit i skolan hela dagen och längtade verkligen efter att få komma hem.
Har precis gått förbi centrum då jag plötsligt ser henne.... "ONEJ!" är det första jag tänker och börjar fort kolla runt omkring mig för att se om jag kan gå någon annanstans eller gömma mig, om jag fortfarande har chansen.
Jag ser dock till min förtvivlan att det är omöjligt, HON HAR REDAN SETT MIG!!! Jag fortsätter att gå och tänker nu istället "jaha, då var det dags ännu en gång". Jag förbereder mig för att spela trevlig.
Som förväntat blir jag "stoppad" och lilla Gun-Britt börjar berätta sitt livs historia (vilket hon förövrigt alltid gör).
Varför inte bara ett "hej" och sen ett "hejdå"?! Det hade räckt för min del. Men nej......
här ska vi prata om våra barnbarn och om hur vi brukar leka med dem. Om att vi nyligen har blivit pensionärer och jobbar varannan dag. Att vi är så glada för att vi inte behöver stressa lika mycket och yadayadayadayada. Jag skojar inte när jag skriver att jag höll på att somna STÅENDES! Förstår ni? Så jäkla ointressant var det. Tror det syntes på mig också, för ibland kan man se (som jag nämnde i ett gammalt inlägg)  när någon bara vill stänga av en. Jag är bombsäker på att hon märkte att jag ville därifrån, men ÄNDÅ fortsatte hon. Till slut, efter minst en halvtimme och efter att hela vårby passerat oss, säger hon: "ja, men nu måste jag tyvärr gå!" och jag tänker: "yeees! thank lord".
Vi säger hejdå och jag fortsätter hemåt med värsta leendet. Inte på grund av att jag träffat min söta gamla lärare, utan för att jag kommit därifrån.