Kärlek
Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag känner att jag har mognat rejält. En anledning till att jag känner så är på grund av hur mycket mina tankar kring barn har förändrats. Förut var jag lite sådär, "oneeeej, gud vilken jobbig skitunge. HÅLL KÄFTEN!", men efter att mina småsyskon föddes har min syn förändrats rejält.
Jag blir sjukt glad när jag ser småbarn. Får alltid värsta leendet nuförtiden.
Jag ser verkligen fram emot den dagen då jag blir mamma (om jag nu blir det vill säga). Jag är helt säker på att den dagen kommer att vara den lyckligaste dagen i mitt liv. Är inte det livets höjdpunkt? Att bli förälder och bilda familj? Jag längtar i alla fall.
Jag vet inte, jag blir sjukt känslig när jag skriver detta. Känner att tårarna är på väg.
Någonting som rör mig som fan är relationen mellan en fader och hans dotter/son. Det är det finaste jag vet. Kärleken!
Det är riktig kärlek.
Shit, nu är tårarna här. Fan!
En man kan vara riktigt knas, en riktig gangster. Men när han får se sitt barn för första gången blir han till en helt annan man, han förändras till det bättre.
Jag vet inte vad det beror på riktigt, men jag tycker att det är helt fascinerande. Där har ni det, kärleken.
En av mina favoritlåtar handlar just om detta, relationen mellan far och son.
Jag blir så sjukt rörd varje gång jag lyssnar på den. Tårarna bara forsar ner precis som på ett litet barn.
Jag är en väldigt känslig person. Det har jag alltid varit.
true that! du var en riktig häxa mot barn en gång i tiden. haha!
