Life à la Nisrin

Det finns en sak jag är väldigt rädd för här i livet, och det är sjukdomar. Såsom cancer tillexempel. Att se en anhörig (eller en själv) sjunka bort i en annan värld, ständigt må dåligt och varje dag kämpa för att överleva, kan inte vara lätt.

Jag har följt en blogg länge, som handlar om cancerdrabbade Felicia som skulle ha fyllt 5 för ungefär 3 veckor sen. Cancern tog hennes liv. Den här lilla tjejens berättelse är så gripande, den berör ända in i benmärgen. Hennes mamma har skrivit blogg sen hon fick reda på att hennes dotter fått Diagnosen Wilms tumör och fortsätter även nu, efter Felicias bortgång, att skriva om sin sorg och sitt liv utan Felicia. Läs den här 


...och så finns det en till tjej jag brukar kika in hos. Madeleine. Hon är 20 år och har sedan ett år tillbaka fått diagnosen cancer. Hennes blogg får en att uppskatta minsta lilla sak i livet. Hon är alltid positiv och stark i sina inlägg och uppmuntrar en hela tiden att se allt från den ljusa sidan. För tre dagar sen somnade Madde in. Mina tankar går till hennes anhöriga. Vila i frid. Läs Den Här

Jag får ofta höra om personer som mist någon som står dem nära. Ofta familjemedlemmar.
Det får mig alltid att tänka, tänk om det var jag? Tänk om det var min pappa eller mamma som gick bort?
Jag vet faktiskt inte hur jag hade tagit det. Jag vet inte om jag är tillräckligt stark för att klara av något sådant.
Det finns ett uttryck, "what doesn't kill you makes you stronger". Vad tror ni om det? Stämmer det?
Förmodligen gör det det. Jag tror att ju mer erfarenheter man får, desto lättare har man att hantera saker och ting. Desto lättare att förstå sig på varför vissa saker sker och inte sker. Döden är inte någonting hemskt, döden är någonting vi alla förr eller senare kommer att råka ut för. Men jag ska erkänna det, jag är rädd för döden. Min största rädsla här i livet är att dö utan att ha gjort någonting. Dö utan att ha sagt "jag älskar dig" till de personer som betyder något för mig på riktigt.
När någon dör brukar jag tänka, "Sörj inte döden, var glad för livet istället. Var glad för det som hände och varade", men jag menar.... hur lätt är det att tänka när det väl händer en själv? När någon man SJÄLV står nära går bort?
Det har aldrig hänt mig om jag ska vara ärlig. Jag har aldrig varit med om att en anhörig har gått bort. Jag är väldigt glad och tacksam för det, men samtidigt vet jag att det snabbt kan förändras på mindre än en sekund. Man vet ALDRIG när något sådant inträffar. Only god knows!

Nu känner jag att detta inlägg blev lite längre än vad jag hade tänkt, men mina tankar idag går främst ut till alla anhöriga till de personer som mist livet. Felicia, Madeleine, och alla andra runt om på vår jord.....