Life à la Nisrin

Fick precis ett sms av min pappa, "3idek mabrouk benti. du är bäst. jag älskar dig mest av alla!". Efter att ha läst det kände jag hur mina ögon vart helt tårfyllda.
Jag har sagt det förut och säger det igen, jag tackar gud för att jag fortfarande har kvar min pappa (och min mamma också för den delen) hos mig. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad!
Men jag är också medveten om att det kan förändras när som helst, och det skrämmer mig. Det är vetskapen om att jag en dag kommer att få leva utan någon som funnits med mig hela mitt liv som skrämmer mig.
Det jag önskar dock, är att jag hade kunnat säga "jag älskar dig" lite oftare till folk som verkligen betyder något för mig på riktigt. Att jag hade kunnat säga det nu innan det är för sent.
Saken är bara den att jag har sjukt svårt för att säga "jag älskar dig". Att säga det till sina föräldrar tycker man ju borde vara en självklarhet, och det tycker egentligen jag också. Men av någon anledning vill orden helt enkelt bara inte sippra förbi mina läppar.
Det är nog någon sorts rädsla jag har. Jag är rädd för att vara sårbar, och sårbarhet är just vad de tre orden innebär för mig.
Att säga "jag älskar dig" är inte bara att definiera sina känslor, det är även att blotta sig själv. Blotta sitt inre!
Men å andra sidan, jag tror att det är när man har lärt sig att visa sårbarhet som man börjar att leva på riktigt.  Att låta sig själv vara sårbar är enligt mig ett tecken på innerlig styrka. Den innerliga styrkan är något jag i framtiden hoppas finna.
Många likställer nog sårbarhet med svaghet och anser att personer som öppet blottar sin själ inte är tillräckligt hårdhudade för att framgångsrikt kunna ta sig igenom livets hinderbana.
Det gör inte jag, men jag har ändå inte kommit till det stadiet där jag vågar öppna upp mig och dela med mig av mina innersta tankar.
Jag tror ändå att när man väl kan hantera sin sårbarhet utan att behöva kväva den inom sig, då kan man också hantera det mesta annat här i livet...