Life à la Nisrin

Idag är det den 31 augusti. Imorgon är det den 1 september. Det innebär att det imorgon är 10 dagar kvar till den 11 september.

Den 11 September dog tusentals oskyldiga, civila, poliser, brandmän, folk från byggnaden och passagerarna från båda planen. Det skakade en hel värld. Det är den mest betydelsefulla händelsen hittills under 2000talet. Det kommer stå om denna tragedi i våra barnbarns historieböcker, vi kommer att bli påminda om detta varje år vid det datumet. Jag påstår inte att jag inte tycker att det är synd om alla offer som oskyldigt miste livet pga denna tragiska händelse ....

.
..MEN..

.... vad hände med alla barn i Irak som dör varje dag pga kriget där borta? Eller i Palestina & Israel? Jag såg en död liten flicka för ett tag sen i tv-rutan som hade dött pga oroligheterna i Libanon. I Kenya rådde det krig för inte så längesen. I många delar av afrika dör barn varje dag för att de inte har mat för dagen. Jag skulle kunna rabbla upp hur många saker till som helst men jag tjänar ju inget på det. Däremot tjänar folk på att göra miljontals filmer om WTC dådet. Det här är ett stort bevis på att folk är olika mycket värda, enligt vissa. Måste det krävas en stor händelse, så som ett terrordåd, i ett i-land för att vi ska börja bry oss? Som jag nämnde tidigare, vi är blåögda som FAN! Vi VILL inte se.

Barn dör av svält och är hemlösa för att nån jävel från USA vill åtkomma deras rikedomar, som olja tex, men ja, det är OKEJ?? DET SKA DET INTE VARA!!!!!! Det ÄR inte okej.

Vet ni vad? jag SKÄMS som fan. Jag skäms verkligen.

Här sitter jag med mobilen i handen, laptopen i knät samtidigt som jag käkar risifrutti. TVn är på framför mig, filmen en prinsessas dagbok 2 går just nu och jag tittar inte ens. Jag tittar inte för jag har redan sett den. FATTAR NI HUR JÄKLA BRA VI HAR DET?!?!?!?! För det gör inte jag. Jag tar detta för givet och glömmer bort det ibland. Jag skäms över hur sällan jag ägnar folk med ett annat livsöde en tanke.

Jag kikade på Extreme Home Makeover förut och som alltid sitter jag där och snyftar lite i slutet då man får höra deras tragiska historia om varför dom förtjänar det huset. Alltid lika sorgligt.

Denna gång var den lyckligt lottade som fick det där fantastiska huset en marinsoldat som var med under terrordådet den 11 september och räddade många liv. Han är en hjälte för Amerika som riskerade sitt liv för att kämpa för sitt land.

Det slog mig att livet är så fruktansvärt orättvist!

Enligt mig förtjänar den där unga ensamstående 4-barnsmamman som kämpar var dag för att ge sina ungar mat huset mycket mer än en marinsoldat.